Imorse efter meditationen joggade jag längsmed hela Klong Dao Beach. Sedan promenerade jag tillbaka i vattenbrynet. Medan jag gick där och bevittnade vågspelet rann plötsligt metaforer mig i sinnet. Jag är ju barnsligt förtjust i metaforer som några av er säkert har fått erfara. Jag såg hur vågorna svepte över stranden precis som känslor, tankar och skeenden sveper över oss och våra liv. Vattnets rörelser skapar lager i sanden (se första fotot nedan) precis som livets vågor skapar lager inom oss. Meditationen tränger igenom dessa lager, bit för bit. Det är ett hårt arbete att lösa upp denna själsliga ärrvävnad. Inte släta över, inte klippa toppar, inte sätta plåster på sår. Istället dra upp ogräset med rötterna, skära upp såren och trycka ut varet så att såren kan läka rent.

Jag tänker mig lagerskalandet som en slags metamorfos, liknande den som larver/fjärilar genomgår. I våras, när jag bildligt talat hade snuddat med tårna vid havets botten, skrev jag följande ord: [...]Jag tänker på fjärilar, att larven säkert känner sig rädd och vilsen när den är i puppan. Plötsligt är allt mörkt och trångt. Allt som larven hade tillskrivit livet är plötsligt borta. Om larven bara har tålamod kommer den snart att vara en fjäril. Vackrare än någonsin tidigare, friare än någonsin tidigare [...] För visst är det väl så, som Sigmund Freud en gång sade; "One day in retrospect, the years of struggle will strike you as the most beautiful" [...] Smärta är en del av livet [...] Kanske har jag därmed aldrig varit så brutalt levande som nu. En reningsprocess. Skrikande och sparkande skall jag tvingas in i himmelriket, det sanna himmelriket inom mig. Troligtvis inte idag eller inom den närmsta framtiden, men tids nog, tids nog...

En metamorfos fodrar tålamod. Att låta naturen ha sin gång, att låta fjärilen utvecklas i sin egen takt. Vi vet ju att det knappast hjälper den blivande fjärilen att öppna puppan innan den är redo. Likförbaskat står vi där med kliande fingrar när det kommer till våra egna processer. Framförallt när det blåser motvind och vi inget hellre önskar än att få medvind för att kunna flyga lättare. Men det är ju i motvind vi förvärvar förmågan att bemästra våra vingar. Det är då vi lär oss den sanna flygkonsten, med vilken vi kan flyga långt bortom de vidder som vi ser när vi glidflyger i medvind. När vi kommer ut på andra sidan är vi tusen gånger starkare, tusen gånger klokare. När livet är som mörkast kan vi lära oss att se, paradoxalt nog.

Havsvattnet här är grumligt i september, på grund av vindar eller strömmar eller hur det nu var... Detta gör det svårt att se maneter och annat farligt, varför man ej bör bada. När vintern (och passande nog även turistsäsongen) närmar sig klarnar vattnet så att man kan se igenom det och bada. Genom grumligt vatten är det svårt att se klart. Vattnet behöver klarna för att vi ska kunna se. Likaså sinnet, det behöver klarna för att vi ska kunna se, verkligen se. För att klarna behöver sinnet stillas, precis som vattnet.

I stunder av stillhet kanske man kan se den röda tråden, om man tittar riktigt noga. Hur det man trodde var motgångar i själva verket var vändpunkter som fick en att ompröva, omprioritera, omvärdera. Hur varje så kallad motgång har burit på en möjlighet att utvecklas. En lärdom. Ett frö med oändliga potential. Kanske kan man inte se det på en gång, vad det var man skulle lära sig eller på vilket sätt det fick en att utvecklas. Det är okej. Om man har sått ett frö i en gynnsam jordmån kommer blomman att växa. En dag kommer blommans knoppar att slå ut, vare sig man minns när man sådde fröet eller ej.














Som sagt, lagerskalandet är ett hårt arbete. Hårt men nödvändigt. För mig själv. För mina nära och kära. För universum. Med kärlek och ljus till er alla / Emma