Surprise surprise, jag är redan tillbaka i Sverige! Vindarna vände och jag seglade hem. Winds of change. 2012 har varit förändringarnas år. Omtumlande och utvecklande. 

Jag har fått ut enormt mycket av min vistelse i Thailand. Jag har nog aldrig förut känt mig så lycklig och lugn på djupet av mitt inre vatten, även om det kan krusa på ytan. Nya vyer, nya perspektiv, nya insikter. Nu är jag redo att åter bygga upp mitt liv hemma i Sverige och fortsätta praktisera det som jag rivstartade på Koh Lanta. Jag har flyttat till en yttepytteliten bedårande bagarstuga från 1800-talet intill en sjö i ett naturreservat. Stugans namn är Lyckan och hon har en underbar själ! Omhuldande energier, rofylld tystnad, sjöutsikt, vedeldad kamin, vacker natur, frisk höstdoftande luft, massor av skog att gå vilse i och gångavstånd till ett stall. Vad mer kan man begära? Nu är det compact living som gäller och jag älskar det! 

Hemkommen och tokförälskad. Fyller min tid med justeringar av CV, författande av personliga brev, anställningsintervjuer, flickvän, vänner, hästar, barn, meditation, praktikaliteter, yoga och afrodans. Livet är ett pussel som läggs en bit i taget. Framtiden bär på fler förändringar, fler utmaningar, fler möjligheter... Jag övar tålmodighet och inväntar nyfiket det som komma skall, såväl i det privata som i det yrkesmässiga. Det är en spännande och tålamodsprövande resa och det enda jag kan göra är att försöka vara närvarande i varje stund och försöka att inte bedöma/överanalysera/konceptualisera de olika delarna av förloppet. "Regnet som faller över oss båda är regnet" som Werner Aspenström uttryckte det i dikten 'Du och jag och världen'.

 

Troligtvis behåller jag bloggen och uppdaterar när lusten faller sig på och något rinner mig i sinnet. Vem vet, kanske vågar jag mig på att skriva något om de förändringar som år 2012 har tumlat livet. Eller något annat. Eller både och. Nåväl. Ta väl hand om er så hörs vi snart igen.

Avslutningsvis en bild på ljuvliga Lyckan:

 

Med kärlek och respekt / Emma

Kära vänner!

Nu är jag ute ur tystnaden. Retreaten har varit djupgående, renande, utvecklande och insiktsfull. En storstädning i det inre som har burit frukt, skulle man kunna säga. Imorgon börjar en ny retreat, dock ej i tystnad och inte lika intensivt schema. I förmiddags kom en kvinna från London hit till Klong Dao. Jag ska inackordera henne i min lägenhet under retreaten som hon också ska vara med på.

Heter det förresten EN retreat eller ETT retreat? Alla säger och skriver olika. Jag varierar lite men kör oftast på EN retreat eftersom det är ett låneord. EN Barbie, EN radio, EN iPhone, EN weekend - EN retreat? Ja, ni ser, språknörden har jag inte städat bort ur mitt inre, den finner jag alltför gemytlig :)

Jag kommer ligga lite lågt med bloggandet den närmsta tiden och inte heller vara jätteaktiv med svarandet på mail osv, så om ni inte hör något på ett tag betyder det inte nödvändigtvis att något är på tok.

Avslutningsvis en klyschig fotspår-på-stranden-bild:




Ta väl hand om er så hörs vi i sinom tid! Kärlek och Ljus / Emma

 

God afton!

 

Här på Corner Bar, där jag använder internet, är det katterna som är kungar och drottningar. Kvinnan som driver stället hjälper utsatta katter och de blir så fina, hälsosamma och keliga. Ni ska inte tro att man kan komma hit och fokusera på att skriva på datorn/mobilen eller äta/dricka. Nej nej, "mjau mjau mjau" låter det och minst ett par stora kattögon stirrar på dig. Snart har du ett gäng mjuka tassar i knät, kattansikten som trycker sig mot dig och spinnande ljud i öronen. Hur mysigt som helst!  De sätter sig gärna mitt framför datorn/drickan/maten eller vad man nu fokuserar på, alternativt slänger sig framför en på rygg och säger "klappa mig!". En av katterna ser ut som Harry Potter med en vit blixt i pannan, coolt! Även hundarna här är riktigt keliga. Dock är det ju katterna som styr och hundarna fogar sig om en katt har bestämt att "detta är min människa, nu gosar JAG, håll dig undan!".

 

Livet på Lanta flyter på som vanligt, fram till onsdag nästa vecka då jag går in i tystnad i tio dagar. Detta innefattar även läsande och skrivande. ”Nå går jaj in i silence” som den tokiga norskan säger i filmen ’En dag i Phuket’ :) Vi får se om det blir något inlägg innan dess, annars vet ni att jag är helt bortom kontakt mellan 19:e och 28:e september.

Så avslutningsvis en bild på ’The retreat’ där jag mediterar och yogar om dagarna:

Nu ska jag strax traska hem till lägenheten och se om el+vatten har kommit tillbaka. Sedan sova! Önskar er en skön helg! Kärlek och ljus / Emma

Imorse efter meditationen joggade jag längsmed hela Klong Dao Beach. Sedan promenerade jag tillbaka i vattenbrynet. Medan jag gick där och bevittnade vågspelet rann plötsligt metaforer mig i sinnet. Jag är ju barnsligt förtjust i metaforer som några av er säkert har fått erfara. Jag såg hur vågorna svepte över stranden precis som känslor, tankar och skeenden sveper över oss och våra liv. Vattnets rörelser skapar lager i sanden (se första fotot nedan) precis som livets vågor skapar lager inom oss. Meditationen tränger igenom dessa lager, bit för bit. Det är ett hårt arbete att lösa upp denna själsliga ärrvävnad. Inte släta över, inte klippa toppar, inte sätta plåster på sår. Istället dra upp ogräset med rötterna, skära upp såren och trycka ut varet så att såren kan läka rent.

Jag tänker mig lagerskalandet som en slags metamorfos, liknande den som larver/fjärilar genomgår. I våras, när jag bildligt talat hade snuddat med tårna vid havets botten, skrev jag följande ord: [...]Jag tänker på fjärilar, att larven säkert känner sig rädd och vilsen när den är i puppan. Plötsligt är allt mörkt och trångt. Allt som larven hade tillskrivit livet är plötsligt borta. Om larven bara har tålamod kommer den snart att vara en fjäril. Vackrare än någonsin tidigare, friare än någonsin tidigare [...] För visst är det väl så, som Sigmund Freud en gång sade; "One day in retrospect, the years of struggle will strike you as the most beautiful" [...] Smärta är en del av livet [...] Kanske har jag därmed aldrig varit så brutalt levande som nu. En reningsprocess. Skrikande och sparkande skall jag tvingas in i himmelriket, det sanna himmelriket inom mig. Troligtvis inte idag eller inom den närmsta framtiden, men tids nog, tids nog...

En metamorfos fodrar tålamod. Att låta naturen ha sin gång, att låta fjärilen utvecklas i sin egen takt. Vi vet ju att det knappast hjälper den blivande fjärilen att öppna puppan innan den är redo. Likförbaskat står vi där med kliande fingrar när det kommer till våra egna processer. Framförallt när det blåser motvind och vi inget hellre önskar än att få medvind för att kunna flyga lättare. Men det är ju i motvind vi förvärvar förmågan att bemästra våra vingar. Det är då vi lär oss den sanna flygkonsten, med vilken vi kan flyga långt bortom de vidder som vi ser när vi glidflyger i medvind. När vi kommer ut på andra sidan är vi tusen gånger starkare, tusen gånger klokare. När livet är som mörkast kan vi lära oss att se, paradoxalt nog.

Havsvattnet här är grumligt i september, på grund av vindar eller strömmar eller hur det nu var... Detta gör det svårt att se maneter och annat farligt, varför man ej bör bada. När vintern (och passande nog även turistsäsongen) närmar sig klarnar vattnet så att man kan se igenom det och bada. Genom grumligt vatten är det svårt att se klart. Vattnet behöver klarna för att vi ska kunna se. Likaså sinnet, det behöver klarna för att vi ska kunna se, verkligen se. För att klarna behöver sinnet stillas, precis som vattnet.

I stunder av stillhet kanske man kan se den röda tråden, om man tittar riktigt noga. Hur det man trodde var motgångar i själva verket var vändpunkter som fick en att ompröva, omprioritera, omvärdera. Hur varje så kallad motgång har burit på en möjlighet att utvecklas. En lärdom. Ett frö med oändliga potential. Kanske kan man inte se det på en gång, vad det var man skulle lära sig eller på vilket sätt det fick en att utvecklas. Det är okej. Om man har sått ett frö i en gynnsam jordmån kommer blomman att växa. En dag kommer blommans knoppar att slå ut, vare sig man minns när man sådde fröet eller ej.














Som sagt, lagerskalandet är ett hårt arbete. Hårt men nödvändigt. För mig själv. För mina nära och kära. För universum. Med kärlek och ljus till er alla / Emma

God eftermiddag! (Eller förmiddag för er)

 

Vet ni vad... Den största utmaningen för mig här i Thailand är inte värmen. Inte luftfuktigheten. Inte regnet. Inte yogapassen med träningsvärk. Inte de två timmar långa thaimassagerna då massören trycker hårt på varenda öm och stel punkt på hela kroppen. Inte meditationspassen med domnade ben. Inte myggen. Inte kackerlackorna. Inte insektsbetten eller enformigheten eller de tidiga mornarna. Inte ens det infekterade såret på handen.

Den största utmaningen för mig här i Thailand är att vara i Nuet när jag är så upp över öronen nyförälskad och "min" Ängel sitter på andra sidan jorden och är alldeles genomljuvlig. Kontraproduktivt vore det ju att mentalt leva i framtiden när en del av syftet med denna vistelse är att öva mig i konsten att vara här och nu. Att fullt ut leva varje ögonblick. Denna stund, denna inandning, denna utandning. Att leva livet så som man äter en mandarin - klyfta för klyfta. Inte sluka hela mandarinen på en gång, även om det är lockande. Känna smaken på varje klyfta och låta kärlek och längtan få samexistera i något slags Varande. Det är inte lätt. Det är skitsvårt. Det är därför det är en utmaning och inte en promenad i parken, så att säga. Jag menar, om jag tyckte att det var lätt skulle jag ju inte spendera så många timmar sittandes på en kudde med slutna ögon. Jag försöker att omfamna utmaningen och öva medvetenhet - förnimma längtan i bröstkorgen parallellt med andetagen.

21 november kommer jag hem till Sverige, till vintern, till Kärleken och till en underbar liten bagarstuga i ett naturreservat. Javisst. Livet har bjudit på viktiga anledningar att resa hit och viktiga anledningar att resa hem tidigare än jag först hade tänkt. Jag tror på vikten av att vara öppen för att justera seglen när vindarna vänder, så länge den nya kursen är sprungen ur en förankring i hjärtat och inte ur rädsla eller något annat mindre gynnsamt sinnestillstånd. Livet är en spännande resa, man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn. Just nu övar jag på att kapitulera. Att släppa kontrollen och bara vara i det som är just nu. Här i detta andetag, i denna lilla snapshot av den evighetsfilm som består av ögonblick.

Nu väntar en helg, vilket innebär två dagar utan undervisning. Jag har fått låna hem meditationskuddar för att kunna praktisera i lägenheten på egen hand över helgen. Annelie har även försett mig med böcker att läsa, ur hennes egen bokhylla. Spännande. I övrigt är mina planer att jogga på stranden, känna sand under fötterna och saltvatten på vaderna, samt ordna några praktikaliteter och låta massören Jao bearbeta mina stela höfter.

Så några bilder - yogasalan, ingången till min lägenhet och slutligen en bild på undertecknad :)










Kärlek och Ljus till er alla! / Emma

Kära vänner!

Nu är jag framme på Koh Lanta och har sovit en natt. Resan har gått bra och ankomsten likaså. Här är det varmt och väldigt tomt på folk. I förmiddags kickade jag igång vistelsen med två timmars ashtangayoga med min lärare Annelie och några av hennes andra elever. I eftermiddag blir det två timmars medicinsk thaimassage och imorgon bitti är det dags för första meditationspasset med Annelie.

.

Jag har tagit några bilder på lägenheten där jag bor. Här kommer de:


Kök



Vardagsrum



Badrum



Sovrum



Sovsällskap


Så mina vänner, det var allt för denna gång. Nu ska jag gå hem till lägenheten och packa upp. Ta hand om er! Och varandra! På återskrivande! Kärlek / Emma